En liten saga om Hannas motivation..

Ni vet, jag går till gymmet och vill egentligen ba vända och gosa ner mig i sängen. Men väl på gymmet e de ju ba kliva upp på bandet. Jag blir lite lätt irriterad efter 3 km, då börjar man ju svettas lite och lurarna börjar liksom glida ur öronen (gör dom alltid men idag blev jag extra irriterad). Efter 5 km får jag rätta till dom typ var tionde sekund och jag känner att motivationen inte är den bästa. Efter 6 km kommer det in en kille med typ världens mest vältränade kropp, höll på snubbla av bandet. Efter 7 springda km drar jag 1 km powerwalk för att varva ner (spana på dom snygga musklerna är andra ord) och därefter blire lite stretch och nåra sköna sit-ups. En durre och bastu på de och jag mår som en Gud!

Alltså, från att ba vilja krypa ner och dega blev de ändå en klart godkänd runda om man heter Hanna Larsson. Tja, vad vill jag med dessa ord då? Att en brud som hatade springa faktiskt lärde sig älska det. Och döda det som heter "jag orkar inte". BARA GÖR DET! Så, kan jag kan du!

Nu börjar snart den nya stekarserien. Stockholm-Båstad (undra om dom hämtat inspiration från vårt bloggnamn. Förmodligen!) /Hanna